Hej!
Just nu sitter jag och lyssnar på Isabella Löwengrip, Blondinbella, som satt och pratade i P3 imorse kl tio fast jag lyssnar på det nu istället. Folk kallar henne för bitchig liten fjortis osv. Ok, hon kan verka väldigt ytlig om man går in på hennes blogg där hon skriver om kläder,smink små inbjudningar m.m. Men här i P3 visar hon att hon är en trevlig målmedveten tjej. Verkar väl lite sådär "här är jag, jag jag jag". Men jag tror inte att det flesta 15åringar skulle kunna klara av nå så långt på bara 2-3 år, så därför ska folk sluta klaga. Slänga in elaka kommentarer, och lixom "men dendär blondinbella. haha! hon, hon är väl inget mer än en bortskämd liten blondin!"
Ni som har läst ett ganska nytt inlägg som Hanapee har gjort, kanske förstår vart jag vill komma? Hon har tagit upp varför allt ska vara så ytligt osv. Hon skrev även att man kanske tänker om när man läser ett sådant inlägg. Och det gjorde jag! För liksom.. Tänk, ända sedan man var liten så har man ju fått klart för sig - att vara tjock är dåligt, att vara smal är att vara perfekt. Att ha nya kläder och finaste gympapåsen var likamed att vara som man ska vara. Att ha samma skor som förra året eller fel färg på hårspännet var likamed udda,fult, inte alls som man ska vara. Med vem har igentligen bestämt det? Vem säger att det är dåligt att ha gula hårspännen ist för röda, och vem har sagt att om man är lite mullig är man inte som man måste vara?
Man går där på stan, ser hur de där "tjejorna i rosa klänningar och liten handväska" pekar & hånar åt den lite mulliga tjejen som har ett brunt, för trångt linne. Ser hur hon blir sänkt, kollar ned i marken och suckar för sig själv. Tjejen kommer sedan hem,ställer sig framför spegeln och betraktar sin kropp. -Är jag tjock? tankarna bara susar förbi. Hon tänker inte längre på att hon är riktigt söt med sina smilgropar, fräknarna osv. Det kan hon inte längre..En vecka efter har hon fått nog. Som många andra tjejer i 14-18 års ålder har fått för länge sedan. Dom får ätstörningar och självmordstankar som smyger efter dom när de mår som sämst. Då kommer frågan upp igen:
- Vem har igentligen bestämt hur man ska vara, varför får vissa inte bara vara sig själv?!.
Barnen som har lite för knotiga axlar, hör man att det klagas bakom, hon borde äta upp sig!
Men vet ni, de behöver inte bry sig om hur man ser ut. Låt dem ha sina fula byxor på sig, låt dom äta kakor till skollunchen, låt dom vara i den kropp dom trivs i.
Att de flesta klagar, beror inte på personen som är offret utan det handlar om en själv. Avundsjuka!
Man mår helst enkelt bättre då, när man får glömma hur man själv ser ut. Fortsätter analyserar varandra, vi mår helt enkelt bäst så. Och det är sjukt. Så jävla sjukt att man blir pissförbannad på allt detta när man tänker efter!
..hörs
Ni som har läst ett ganska nytt inlägg som Hanapee har gjort, kanske förstår vart jag vill komma? Hon har tagit upp varför allt ska vara så ytligt osv. Hon skrev även att man kanske tänker om när man läser ett sådant inlägg. Och det gjorde jag! För liksom.. Tänk, ända sedan man var liten så har man ju fått klart för sig - att vara tjock är dåligt, att vara smal är att vara perfekt. Att ha nya kläder och finaste gympapåsen var likamed att vara som man ska vara. Att ha samma skor som förra året eller fel färg på hårspännet var likamed udda,fult, inte alls som man ska vara. Med vem har igentligen bestämt det? Vem säger att det är dåligt att ha gula hårspännen ist för röda, och vem har sagt att om man är lite mullig är man inte som man måste vara?
Man går där på stan, ser hur de där "tjejorna i rosa klänningar och liten handväska" pekar & hånar åt den lite mulliga tjejen som har ett brunt, för trångt linne. Ser hur hon blir sänkt, kollar ned i marken och suckar för sig själv. Tjejen kommer sedan hem,ställer sig framför spegeln och betraktar sin kropp. -Är jag tjock? tankarna bara susar förbi. Hon tänker inte längre på att hon är riktigt söt med sina smilgropar, fräknarna osv. Det kan hon inte längre..En vecka efter har hon fått nog. Som många andra tjejer i 14-18 års ålder har fått för länge sedan. Dom får ätstörningar och självmordstankar som smyger efter dom när de mår som sämst. Då kommer frågan upp igen:
- Vem har igentligen bestämt hur man ska vara, varför får vissa inte bara vara sig själv?!.
Barnen som har lite för knotiga axlar, hör man att det klagas bakom, hon borde äta upp sig!
Men vet ni, de behöver inte bry sig om hur man ser ut. Låt dem ha sina fula byxor på sig, låt dom äta kakor till skollunchen, låt dom vara i den kropp dom trivs i.
Att de flesta klagar, beror inte på personen som är offret utan det handlar om en själv. Avundsjuka!
Man mår helst enkelt bättre då, när man får glömma hur man själv ser ut. Fortsätter analyserar varandra, vi mår helt enkelt bäst så. Och det är sjukt. Så jävla sjukt att man blir pissförbannad på allt detta när man tänker efter!
..hörs
Kommentarer
Trackback
