jag saknar min favorit

Ja då ska man sätta sig och blogga igen då! Behöver få lätta på mina små bekymmer. Har suttit och rullat tummarna ett tag nu.. Har känt längtan efter bloggen såklart. Får dock hoppas på att det inte blir massa tjafs och små analyseringskretsar om att jag kopierar ALLT! från hp efter detta inlägg. Men skit samma igentligen..

iallafall..


Det är såhär
att jag har en väldigt nära vän till mig. En vän som har både betytt och betyder väldigt mycket för mig och så har det varit en längre tid nu. Jag tror nog att någon av er har minst 1 sådan vän, är nästan 100% säker på det.
Jag och min vän var med varandra jämt förut. Och vi skapade oss fina, ståtliga band som ingen kunde bryta ner. Vi hade samma fritidsintressen och vi delade även dom mer än gärna. Mer vi delade på var våran humor, våra superkula minnen, shoppingturer, härliga kvällar och mycket mer. Just nu tror jag ni fattar vilken slags vän jag menar. Eller?
En vän, som det aldrig skulle falla tanken in att lämna våran vänskap. En vän som man alltid kan stå framför, bakom, vara långt borta ifrån eller vara 1 m ifrån och alltid kunna bära med sig tanken av att hon finns där. Hon finns där för mig om jag behöver hjälp, om jag vill prata eller om jag bara vill umgås och leva loppan med. En vän som alla kan lita på upp till 110%, iallafall så är det så för mig. Eller en vän som är en vän som hon är för mig. En cool brutta, snäll till tusen. En tjej som passar in på alla fina/bra kategorier för mig.

Så helt plötsligt börjar jag känna dendär lilla oron. Hon börjar mer och mer umgås med massor av andra kompisar, inga jag gärna umgås med. Men ändå, helt okej för mig! Självklart ska hon ha andra kompisar! Men tiden hon har räcker inte till för mig riktigt längre. Skolan, fritidsintresserna hon har och "de andra kompisarna" ger mig en liten knuff i sidan. När jag tänker om har det även varit så för mig, skolan, fotbollen,innebandyn och kompisarna tar upp min tid.
Vårat fina lilla band har nu blivit tunnare och min grymma bästis försvinner längre bort från mig för var dag som går.

Känns skit. Och det vet du. Jag vet att du läser dethär just nu. Du kanske blev förvånad.. du kanske håller med.
Vill iallafall att du ska veta att det känns skit. Det gör det. Innan det är för sent ska vi göra något åt det. För jag saknar dig min lilla fjuniga bebis. Hihi en liten tönt är vad jag är som sitter här och predikar. Men det är så jävla sant.

Visst att vi träffas varje dag i skolan, men det är fortfarande inte samma sak som förut.


Inte alls.


/ii


Kommentarer
Postat av: astrid

jag ska predika min håriga hårboll.den jag alltid tydde mej till, den jag alltid tog i hand när det var svårt. den jag grinade ut hos. den jag en dag kallade bästis som jag idag kallar en av mina närmsta. jag ska berätta allt. att jag grinar när jag läser det här gör inte saken bättre.



dom säger att tiderna läker alla sår, att med åren försvinner ärren. att minnerna suddas ut, att bilderna försvinner från hjärnan. men jag lovar, att jag kämpar varje dag för att det inte ska bli så. jag är så otroligt ledsen för såren jag gjorde i dig. och hoppas att ärren i dej försvinner en vacker dag. men jag hoppas att du ser tillbaka på det fina vi hade. när vi gick runt där nere i skridskobanan och skrev namnen på dom vi gillade, när vi sprang ner på ica fem i nio och kom fram när det var stängt så vi fick traska till statoil för toapapper som på nått sätt jag fick handla varje gång jag var med dej. det blev fel, dom där veckorna i början på sjuan. 2007 , 7:2 , ida och astrid. som det skulle vara, föralltid. men tiden läker inga sår. du kommer alltid minnas vilken idiot jag var. som svek dej, den gången och andra gånger. jag erkänner för att du ska veta, att jag älskar dej. och att du som jag sa då och säger nu, alltid kommer ha en stor bit av mitt röda bultande hjärta.



när jag tänker på oss och vad vi gjorde kommer det alltid upp "dina krokiga tår och ditt lokiga hår" jag tycker än idag att det var så otroligt finurligt. och det var då jag tittade på dej och log för mig själv. tänk att jag JAG hade en så otroligt härlig vän. att jag astrid elander hade det...



som sagt, jag förlåter aldrig mig själv för såren jag gjorde men jag hoppas att du kan förlåta mej. det är inte lätt, men värt det om vi fixar det. minnena när vi sprang runt i vi och levde , skrattade och roade oss. och bestämde våra liv, det är det jag saknar.



ida mathiasson, stjärna på himlen. ses varenda dag men en svischat förbi. jag älskar dej,remember. jag vet inte äns om det var till mej. men jag skriver nu. för jag hoppas, hoppas på det bästa. / så länge våra hjärtan klarar av att slå - astrid elander

2008-09-19 @ 20:45:50
URL: http://aastridelander.blogg.se/
Postat av: idas fjuniga bäbis

ida mitt hjärtebarn, jag saknar dig också, vi ska ändra på detta och det vet vi båda!

2008-09-19 @ 22:31:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0